Varning för lång text!

Jag börjar med att säga att Döv SM i innebandy var bland det häftigaste jag har vart med om. Och jag kan tänka mig hur det var för Christian och hans domarkollega att dömma matchen. När jag kom in i gubbängshallen första gången var det så otroligt tyst, vanligtvist på matcher brukar det vara massa skrik, spelare som skriker, publiken som hejjar. Men istället flängde händerna i luften och alla pratade med alla, det kändes lite konstigt att vara en av de fem som kunde höra.

För att få spela döv SM hade spelarna genomgått ett hörtest där dom kollade hur mycket dom hörde, och man fick vara upp till en viss siffra för att få spela. Om man använde sig av hörapparater när man spelade gick det som "doping" och straffades med matchstraff och man fick inte spela mer för matchen. Det var ganska lätt hänt att någon glömt att ta bort den eftersom de har den i vardagligen.

De personerna som satt i seket var även också döva och bredvid satt 2 tolkar som kunde kommunicera mellan spelare och domare ifall ett missförstånd eller om någon tycker det var orättvist dömt som vanligtvist uppstår i matcher och för domare och seket för att kunna säga vem som gjorde mål och assist. Tolkarna var även till för att översätta när dom tackade varandra för matchen för att kunna berätta vad som sägs till domarna. Deras "tacka för matchen tal" är mycket annorlunda än var vi gör. De säger också vad det tyckte om matchen, om det var jämt och en rolig match till exempel.

Många undrar säkert, men hur kunde dom döma med visselpipa när det inte hör?

Jo, dom använder sig utav flaggor att vifta med (som linjedomare i fotboll) , samtidigt som de blåser i pipan när det blir frislag. Om det var en kamp i sargen var det oftast svårt att få deras uppmärksamhet och det hände ofta att de forsatte spela även fast det var avblåst. Men oftast stannade spelet upp när någon märkte att de viftade med flaggorna och personer runt sargen viftade med händerna för att få stopp på spelet.

Man har verkligen lärt sig hur viktigt det är att kolla upp när man spelar innebandy, men en viktig sak är också att höra och kunna prata med varandra på planen, då man inte kan larma av om det kommer någon bakom sig osv när man är döv. Det har det svårare att spela innebandy eftersom det oftast är någon bakom rygg på backarna som lurar eller att någon "jagar än" så man inte kan larma av. Men det var riktigt duktiga för att inte kunna använda en av det viktigaste sakerna i innebandy, men det har lärt sig att använda sina ögon och händer otroligt bra för att kunna kommunicera med varandra.

Jag säger bara att detta var en av det roligaste sakerna jag har vart på när det gäller innebandy. Det är otroligt glada människor där och alla pratar med alla och de ville även lära oss lite teckenspråk, vilket jag även har lärt mig. T.ex. Kaffe med mjölk, bokstavera mitt namn, tack, tack för helgen, Coca Cola och olika siffror. Som Christian sa "Det här är något jag aldrig kommer att glömma" och han har rätt!

Det sista jag kan säga om helgen, Tack Mattias för blåtiran, det var väldigt härligt att få en innebandyboll i ögot!

Man undrar nästan om det finns innebandy för blinda, och ja det finns tydligen! Återkommer när jag även sätt det!